Allen Finney fann sig fort

Allen Finney, sång, gitarr, munspel
Clas Gustafson, trummor
Hans Grankvist, gitarr
Peder Ax, basgitarr

Josef's House of Blues
Eskilstuna
15 maj 2011

Man ska inte döma hunden efter håren säger ordspråket. Detsamma gäller i högsta grad bluesmän och deras image, första intrycket stämmer inte alltid. Som när Allen Finney gick upp på scenen på Josef’s House of Blues i lördags kväll. Mr Finney’s framtoning förde tankarna till en pensionerad, timid, före detta grönsaksodlare på utflykt från sin pensionärstillvaro i seniorstaten Florida. Och det dröjde ett tag innan den bilden försvann från näthinnan, kanske hade bluesmannen lite svårt at finna rätta inspirationen inför den fåtaliga publiken. Ett annat, mer schlagerbetonat, tv-sänt arrangemang påverkade möjligen uppslutningen? Men det dröjde inte länge innan åhörarna strömmade till och artisten fann snart gnistan.

Allen Finney ackompanjerar sig själv på en gammal, sliten, akustisk Gibsongitarr och kan nog sägas vara mera singer-songwriter än en bra musikant. Vilket han strax motbevisar när han plockar fram ett av sina många munspel, då han börjar lira får vi uppleva båda känsla och teknik. Ömsom smeker han våra trumhinnor med känsligt spel för att senare få till ettriga, sprittande, frustande, brölande toner. Som i bluesklassikern Boom boom, av John Lee Hooker, där vi får lysnna till ett imponerande munspelssolo och här sjunger herr Finney så skrovligt och med sådan inlevelse att man nästan tror att blueslegenden J L Hooker själv står på scenen. Vi får också njuta av andra klassiker från bluesvärlden, bland andra Junior Wells Hoodoo man och Muddy Waters Hey hey.

Mestadels framförde Allen Finney med sitt tremanskomp sånger skrivna av bandledaren själv, såsom Minimal City och Little Mistakes. Känslan han förmedlar låta så här: I expected potato and roast, I got sour milk and burned toast, undra på att han lät missnöjd! Besviken blir man absolut inte på musikerna som backar upp Allen Finney, rytmsektionen med Peder Ax på akustisk basgitarr och helskäggsprydde trummisen Clas Gustafsson är diskreta och helt utmärkta. När gitarristen Hans Grankvist får generöst spelrum och levererar det ena snärtig gitarrsolot efter det andra, som i Bob Dylan’s All along the watchtower, sluter Allen Finney ögonen och sjunker in i sig själv och in i musikens sköna värld. En värld där det är långt till pensionen.

Egon Jonsson
Eskilstuna-Kuriren

Allen Finney Found Himself Fast

Allen Finney, voice, guitar, harmonica
Clas Gustafson, drums
Hans Grankvist, guitar
Peder Ax, bass

Josef’s House of Blues
Eskilstuna, Sweden
May 15, 2011

“You can’t judge a dog by its hair,” goes the old saying. The same thing holds in the highest degree for bluesmen and their image; the first impression isn’t always correct. As when Allen Finney went up on the stage at Josef’s House of Blues on Monday night. Mr. Finney’s image conjured thoughts of a retired person, timid, more like that of a vegetable farmer on an outing from his quiet pension in the “Senior State” of Florida. And it took hold for a while before the image disappeared from the retina, perhaps the bluesman found it a little difficult to find the right inspiration in front of the small audience. Another, more popular, TV-sent event influencing the possible assembly? But it didn’t take long before listeners streamed in and the artist found the spark.

Allen Finney accompanied himself on an old, beat-up acoustic Gibson guitar and seemed more like a singer-songwriter than a good musician. Which he immediately contradicted when he took up one of his many harmonicas and began to show how experienced he was both in feeling and technique. Sometimes he caressed our ear-drums with sensitive playing only to later get to fiery, jumping, snorting tones. As in the blues classic, “Boom Boom,” by John Lee Hooker, where we got to listen to an impressive harmonica solo and Mr. Finney sang so ruggedly and with such feeling that one nearly believed that the blues legend J. L. Hooker himself stood on the stage. We also got to enjoy other classics from the blues world, among others Junior Wells’ “Hoodoo Man” and Muddy Water’s “Hey, Hey.”

Mostly Allen Finney presented with his three-man combo songs written by the bandleader himself, such as “Minimal City” and “Little Mistakes.” Delicately he delivered songs like this: “I expected potato and roast, I got sour milk and burnt toast.” No wonder that he was slightly dissatisfied! We were absolutely not disappointed with the musicians that backed up Allen Finney, the rhythm section with Peder Ax on acoustic bass guitar and the full beard-adorned drummer Clas Gustafsson are laid back and completely first rate. When guitarist Hans Grankvist gets generous playing room and delivers one cutting solo after another, as in Bob Dylan’s “All Along the Watchtower,” Allen Finney closes his eyes and sinks into himself and into the music’s beautiful world. A world where it’s a long way until retirement.

Egon Jonsson
Eskilstuna-Kuriren (The Eskilstuna Courier)

Utdrag från Västerbottens Kuriren

Betyg: 5

Blues med starka Texter

...Erics Bluesband, ett tämligen ungt band som 2004 utsågs till bästa band i sin genre i stockholm. För några år sedan spelade de i Umeå inför ett glest besatt Droskan.

I kombination med Allen Finney händer det något. Musiken är vital, spänstig, intressant och spännande, till och med i tolvtaktslåtar som i vanliga, tämligen normala, fall kan vara stabilt mediokra. Kanske är det avsaknaden av elektriska instrument som gör att svänget blir så fjäderlätt och skönt. Här och var finns också rejäla ingångar mot folkmusik, svärtad med mustiga bluestoner från Allen Finneys munspel.

Dussinet jämt av plattans spår är skrivna av Finney. Den trettonde är gamla S:t James infirmary, och det i en av de bästa versioner jag hört.

Missa inte Allen Finney och Ebb. Du är värd att få höra dem.

STAFFAN WESTFAL

Rating: 5

Blues with Strong Words

... Eric's Bluesband, a fairly young band that in 2004 was chosen as best band in its genre in Stockholm. Some years ago they played in Umeå before the sparsely occupied Droskan [The Cab]. In combination with Allen Finney, something happens. The music is of vital importance, vigorous, interesting, and exciting, including the twelve-bar songs that in the usual, fairly normal case, can be consistently mediocre. Perhaps it is the lack of electric instruments that makes the groove become as light as a feather and beautiful. Here and there are found also considerable entrances into folk music, blackened with the juicy blues tones from Allen Finney's harmonica.

The even dozen of the disc's tracks are written by Finney. The thirteenth is old "St. James Infirmary," and it is one of the best versions I have heard.

Don't miss Allen Finney and EBB. It's worth your while to hear them.

Staffan Westfal

Eskilstuna-Kuriren

Betyg: 3

Lugn och sinnesfrid

Allen Finney och Eric Hanssons bluesband (EBB) har växlat in på ett spår mot ett upphöjt lugn och en stor sinnesfrid. Det låter väldigt mycket JJ Cale om Allen Finney och ännu tydligare blir den influensen när man jobbar sparsamt med instrumentering och oftast åstadkommer ett snyggt gung med enkla medel. Vid några tillfällen glöder det till ordentligt, som exempelvis i Never too late to get straight. Omslaget till nya skivan är av den sortens att man kanske bara går förbi, men nu när du är förvarnad stannar du förstås till ett ögonblick. Och med all rätt, stora delar av skivan ska höras.

TORSTEN BRAF

Eskilstuna-Kuriren

Rating: 3

Calmness and Peace of Mind

Allen Finney and Eric Hansson’s blues band (EBB) have gotten into a track towards an elevated calmness and a great peace of mind. Allen Finney sounds an awful lot like JJ Cale, and the influences become even more pronounced when one works sparingly with instrumentation and most often brings about a clean groove with simple means. On some occasions it gets more intense, for example, in “Never Too Late to Get Straight.” The cover of the new disc is of the kind that one perhaps simply passes over, but now when you are forewarned you stop of course for a moment. And for good reason: large parts of the disc should be heard.

Torsten Braf

Uppsala Nya Tidning

Betyg: 3

Det finns en försvarlig mängd bluesmusiker i sverige. Om det nu är svårmodigheten i `brännvinsbältet eller var det kan vara som gör det. Amerikanska Allen Finney kommer dock utifrån även om han bor i sverige sedan ett antal år.

Han kan sin blues och när han slår ihop med Ericsbluesband blir det rullande blues med stilkänsla. Lite anonymt dock, genren är svår att sticka ut i.

BJÖRN G STENBERG

Uppsala Nya Tidning

Rating: 3

There is a considerable number of blues musicians in Sweden. If now there is melancholy in the schnapps belt or wherever that can be what does it. American Allen Finney, however, comes from abroad even if he has lived in Sweden a number of years. He knows his blues and when he joins together with Eric's Bluesband it becomes rolling blues with artistic taste. A little anonymous still, but it is difficult to be distinct in the genre.

Björn G. Stenberg

Falu Kuriren

Betyg: 3

Han gör skön blues på sin nya cd, den Michigan-bördige Stockhomsbon Allen Finney. Med EBB (Eric's Blues Band) i ryggen serverar han en helakustisk platta som ligger trevligt puttrande i cd-spelaren. Bakom trummorna sitter ex-Falubon Patrik Fackt.

Förra albumet Laying my monkey down, under gruppnamnet Fat City Blues, var Finneys första med uteslutande eget material. Här fortsätter han på den linjen, med en avstickare till traditionella S:t James Infirmary. Allen Finney sjunger om ett kringströvande liv, om alkohol och droger, om kärleken och ödet. Han gör det med trovärdighet och pondus, och jag återvänder gärna.

Falu Kuriren

Rating: 3

He makes beautiful blues on his new CD, the Michigan-born Stockholm resident Allen Finney. With EBB (Eric’s Bluesband) in the back he serves up an entirely acoustic disc that lies wonderfully simmering in the CD player. Behind the drums sits former Falun resident Patrik Fackt.

The previous album, Laying My Monkey Down, under the group named Fat City Blues, was Finney’s first with exclusively his own material. Here he continues on this line, with the exception of the traditional “St. James Infirmary.” Allen Finney sings about a rambling life, about alcohol and drugs, about love and Fate. He does it with credibility and authority, and I gladly return to it over and over.

Jefferson Bluesmagazine

ALLEN FINNEY AND EBB

Daddy longlegs Productions/Blaze records DLPCD002 (47 min)

På detta nya alster pausar Allen Finney från ordinarie bandet Fat City Blues och finns i en omgivning med några av den yngre generationen musiker inom svensk blues. De tre versalerna EBB står nämligen utskrivet för Eric´s Blues Band. Tillsammans med Allen Finney låter de dock inte som vi vanligtvis är vana att höra dem. Här har de lämnat Hendrixinfluenserna och tagit steget ner i rotmusiken; i en mix av blues, folk, en smula countryrötter och singer/songwritertradition. Allen står för låtarna och Eric Hansson för produktion och musikaliska arrangemang. Eric började faktiskt spela live med Allen redan när han var fjorton. Så de är gamla bekanta som möts.

Skulle jag utnämna någon av årets plattor till broderplatta med Dylans Modern Times så skulle det vara den här plattan. Jag har inte tänkt på det tidigare men faktum är att röstmässigt påminner de om varandra och att Finney är en låtskrivare av rang bevisar han med den här plattan. Allens vokala insatser är också betydligt starkare här än på Fat Cityplattorna.

Finney har komponerat tolv av de tretton spåren. Det trettonde är en mycket bra version av traden St James Infirmary. Inledande halvsnabba Don´t Look Down At Your Shoes flyter fram på en våg av fina akustiska gitarrer och en effektiv refräng. Bra låtar och fina insatser av kompande EBB är den väg på vilket det fortsätter fram till avslutande finstämda och spröda munspel-/pianoballaden Fate Steps In.

Henning Axelsson plockar fram dragspelet i Jim Dandy och står i övrigt för extra njutbart pianolir, speciellt i rhytm´n bluesiga Never Too Late To Get Straight. Allen Finney glänser på munspel med bra solon i countryrockiga Big Wind och slowbluesen Mama Had The Blues. Erics gitarrspel måste också nämnas vare sig det är på akustisk, nylonsträngad eller på sin resonator så ger det ståpäls. Lyssna exempelvis på Minimal City, med ett grymt kort solo på den stålsträngade akustiska, eller hans resonator i countrybluesen Little Mistakes. Svettigt!

I en rättvis värld skulle den här plattan få lika mycket uppmärksamhet som ”broder Dylans” senaste.

Jefferson, nordisk tidskrift för blues. Nummer 150, vintern 2006, årgång 39

BOSSE MAJLING

Jefferson Bluesmagazine

Allen Finney and EBB

Daddy longlegs Productions/Blaze records DLPCD002 (47 min)

On this new product, Allen Finney takes a break from his usual band Fat City Blues and is found in an environment with some of the younger generation of musicians within Swedish blues. The three capital letters EBB stand for Eric's Blues Band. Together with Allen Finney, however, they don't sound as we are normally used to hearing them. Here they have left the Hendrix influences and taken the step down into roots music, in the mix of blues, folk, a bit of country roots, and singer/songwriter tradition. Allen is responsible for the songs and Eric Hansson for production and musical arrangement. As a matter of fact, Eric already began playing live with Allen when he was fourteen. So they are old acquaintances that meet here.

If I would appoint one of the year's discs as a companion disc to Dylan's Modern Times, then it would be this one. I didn't think about it previously, but the fact is that they resemble each other in their voices, and Finney proves that he is a songwriter of rank with this disc. Allen's vocal performances are also considerably stronger here than on the Fat City discs.

Finney has composed twelve of the thirteen tracks. The thirteenth is a very good version of the traditional "St. James Infirmary." The opening half-quick "Don't Look Down at Your Shoes" moves forward on a wave of fine acoustic guitar and an effective refrain. With good songs and fine performances of the accompanying EBB, the disc continues forward to the finishing finely-tuned and delicate harmonica and piano ballad "Fate Steps In."

Henning Axelsson takes out the accordion in "Jim Dandy" and is responsible for extra enjoyable piano playing on the rest of the disc, especially in the rhythm and bluesy "Never Too Late to Get Straight." Allen Finney shines on the harmonica with the good solos in the country rock "Big Wind" and the slow blues "Mama Had the Blues." Eric's guitar playing must also be mentioned, for whether it is on the acoustic nylon stringed or on the resonator, it gives thrills. For example, listen to "Minimal City," with a fierce short solo on the steel-strung acoustic, or to his resonator in the country blues "Little Mistakes." Sweaty!

In a just world, this disc would get as much attention as "brother Dylan's" latest.

Jefferson, Nordic Magazine for the Blues, No. 150, Winter 2006, Issue 39

Bosse Majling